Den här blandras killen fick en bedömning som så rädd att han var utom räddning och beslutet var avlivning. En tjej som träffat hunden på pensionatet där polisen lämnat honom tyckte detta beslut kändes fel och bad Hundar Utan Hem om hjälp hur hon skulle gå till väga för att hjälpa honom att få en chans
Efter en utvärdering av erfaren Hundspykolog visade det sig att denne inte delade det tidigare tagna beslutet och genom ansökan till länstyrelsen och polisen kom de fram till att han var aktuell för omplacering trots allt. Jag var själv med och lämnade honom till hemmet och han kändes inte ur mitt perspektiv som en oräddningsbar hund. Lite blyg men det gick över på några sekunder på sin höjd. Sen var han glad i att få pussa matte, mig och Ida med vänliga och glada slick. Glad och inte uppenbart stressad. Men vaksam över plötsliga ljud och rörelser. likt min egen Max när han kom till sverige efter att ha blivit dumpat till ett pound 6mån gammal när familjen ledsnat på honom. och han är en glad o lycklig herre idag. Som älsar allt och alla i alla lägen.
Jag är inte utbildad, men kände ändå att bedömningen att han skulle vara så rädd att han var ej placeringsbar, inte alls kändes berättigad. Hur många hundar där ute går det ödet till mötes, undrar jag, utan adekvat bedömning? vem som helst borde inte hur som helst få godkänna att avliva ett friskt djur utan att göra bedömning enligt samma protokoll utförd av kunnig hundspykolog som är godkänd av beslutande organ. Men så är det tyvärr inte utan god tro och tidigare antaget korrekta bedömningar duger fint för att avgöra vem som ska leva eller dö.
Ska alla få chansen?
Nej det tycker jag inte, det finns många som tar skada av att inte få rätt rehabilitering och sen dessutom därefter inte få stanna på den plats de blivit rehabiliterade på. Dvs de resurerna o möjligheterna finns inte för såna individer och då kan nog ett beslut att gå vidare vara bättre eller givetvis om hunden är farlig för sin omgivning. Sen kan ibland gränsen vara hårfin mellan det ena eller det andra och någonstans måste den ju såklart dras. I Hugos fall, var det för mig som figurant obegrepligt att han inte skulle kunna få denna chans med alla glada pussar och snabba acceptans över två nya kompisar och en flytt från pensionat till hem på några timmar och ändå inte uppvisande av mer stress, snarare mindre än vad som kunde tänkas vara normalt för en hund i dessa omständigheter.
Visst finns det att jobba med och matte och hunspykologen kommer göra detta med ett tätt samarbete den närmaste tiden. för att så snabbt som det går bygga upp den självkänsla och tillit Hugo behöver. Hundpsykologen har en bra känsla och tycker att Hugo känns mkt lovande för en positiv utveckling
Nyfiken? följ honom på:
